Pappa sa att jag fick.
Milad har skrivit här sedan i våras. Nu har han bett mig skriva, eftersom jag är den andra föräldern i alla hans inlägg. Jag var också den som inte trodde på en app till.
När Milad berättade om idén var jag inte förtjust. Barnen har redan för många appar, tänkte jag, och nu skulle det bli en till. Jag ville ha mindre skärm hemma, inte mer.
Men tjatet kände jag igen. Jag har stått i samma hall och ställt samma fråga. Och det fanns en sak till, som Milad inte har skrivit så mycket om.
Har pappa sagt ja?
Vi är två som bestämmer, och vi vet inte alltid vad den andra har sagt. Jag kommer hem, och vår son sitter med ett spel. Pappa sa att jag fick. Kanske stämmer det. Kanske sa pappa att han fick när läxan var klar. Jag vet inte, och jag vill inte ringa och fråga.
Så antingen litar jag på honom och hoppas, eller så blir jag den som säger nej till något som redan var ett ja. Båda känns fel. Barn är bra på att hitta glappet mellan två föräldrar. Det är inte konstigt. Jag hade gjort likadant.
Jag ville inte vara den stränga. Jag ville bara veta vad som gällde.
Nu ser vi samma sak
Det som har ändrats mest för mig är inte spärren. Det är att vi ser samma sak. När något är inlämnat syns det hos oss båda, och den som har tid tittar. Är det godkänt står det där. Ingen behöver fråga den andra, och ingen behöver gissa.
Häromdagen godkände jag matteläxan på bussen hem. Ett foto av sidan, ett tryck, och sedan visste han att spelen var öppna. När jag kom hem fanns det inget att reda ut, och vi kunde prata om något annat.
Disken är också en uppgift
Det jag inte hade väntat mig är att sysslorna blev lättare. När tömma diskmaskinen står bredvid matteläxan är det inte längre mamma som tjatar om disken. Det är bara en uppgift till, med en biljett på.
Jag vill fortfarande ha mindre skärm hemma. Pimlo ger inte barnen mer tid. Den gör bara tydligt när tiden finns och varför, och hur mycket en uppgift ger bestämmer vi tillsammans.
Till dig som också är två
Är ni två föräldrar, i samma hem eller i två, vet ni hur lätt det är att säga olika saker. Det handlar sällan om att man tycker olika. Man vet bara inte vad den andra redan har sagt. Hemma hos oss var det det som behövde lösas, mer än tjatet.
Milad fick fråga tre gånger innan jag skrev det här. Han ser ironin.