Tänk om läxan stod i hans telefon.

Idén kom ur en enkel tanke. Telefonen var det som tävlade med läxan, varje kväll. Men den var också det enda min son alltid hade med sig och alltid tittade på. Varför skulle läxan stå på en lapp på kylskåpet, när han tittar på telefonen hela tiden?

Tre rader

Idén går att säga på tre rader:

1. Uppgifterna står i barnets telefon. Läxorna, men också det som ska göras hemma, som att duka eller tömma diskmaskinen.
2. Barnet väljer själv i vilken ordning. Ingen uppgift pekas ut som nästa.
3. När något är gjort lämnar barnet in det, gärna med ett foto. Jag tittar och godkänner, och då öppnas spelen.

Det låter enkelt, och det är meningen. Det svåra är inte idén, utan att få den att kännas rätt för både barnet och mig.

Belöning i stället för tjat

Det som ändras är vem som driver kvällen. I dag är det jag som frågar, påminner och bestämmer när spelen får öppnas. Med idén är det barnet som ser vad som ska göras och vad det ger. Jag behöver inte fråga. Jag behöver bara titta när något är inlämnat.

Skärmtiden blir något han tjänar, inte något jag tar ifrån honom.

Det låter som en liten skillnad, men jag tror att den är stor. Ett nej till spelen känns som ett straff. Ett ja som kommer när läxan är klar känns som något han har gjort sig förtjänt av.

Samma sak kan gälla pengar. En del sysslor kan ge några kronor i stället för minuter, och veckopengen, som jag redan swishar, kan finnas på samma ställe. Då ser barnet vad som är på väg, och jag ser vad jag ska betala.

Ett foto räcker

För att det ska fungera måste jag kunna lita på att det är gjort, utan att stå bredvid. Ett foto av mattesidan räcker oftast. Jag kan titta när jag har tid, var jag än är, och godkänna därifrån.

Och det ska fungera för hela familjen. Vi är två föräldrar, och båda ska kunna lägga upp uppgifter och godkänna dem. Har man flera barn ska varje barn ha sina egna uppgifter, i sin egen telefon.

Rättvist, inte strängt

Det viktigaste för mig är att det känns rättvist för barnet. Jag tror inte att glosor blir roliga för att de står i en app. Men de kan bli tydliga, och det ska gå fort att bli klar.

Rättvist betyder för mig några enkla saker. Det syns i förväg vad en uppgift ger. Reglerna är desamma varje dag. Och om något saknas säger jag inte bara nej. Jag skickar tillbaka uppgiften med ett skäl, så att barnet vet vad som ska göras om.

Barnet väljer också själv ordningen. Jag vill inte bestämma om matten ska komma före glosorna. Han vet bättre än jag när han orkar vad, och det är hans eftermiddag också.

Det jag inte visste

Jag visste inte om det gick att bygga. Kan en app verkligen låsa spelen på hans telefon och öppna dem när jag trycker på en knapp i min? Den som är nyfiken på hur det fungerar kan läsa inlägget om skärmtiden. Det är bloggens enda tekniska inlägg.

Vill du läsa om varför jag började tänka på det här alls, finns det i inlägget om tjatet.