Varje kväll samma fråga.

Det börjar ofta redan i hallen. Jag kommer hem, och innan jackan är upphängd har jag frågat: Har du gjort läxan? Svaret är snart, eller nästan, eller att det inte finns någon läxa i dag. Ibland stämmer det. Ofta gör det inte det.

Min son har fyra olika läxor, i olika ämnen och till olika dagar. Jag har svårt att hålla reda på dem. För honom är det ännu svårare, och bredvid glosorna ligger en telefon som är mycket roligare.

Samma samtal varje kväll

Så blir det samma samtal, kväll efter kväll. Först en vänlig fråga. Sedan samma fråga med två frågetecken. Till sist hans namn, ordet läxan och ordet nu, utan frågetecken alls. Jag hör själv hur jag låter, och jag tycker inte om det.

Det jobbiga är inte att läxan tar tid. Det jobbiga är att kvällen blir en förhandling. Jag vet inte om läxan är gjord förrän jag har tittat, och han vet aldrig riktigt när han är klar, för det kommer alltid en fråga till. Ingen av oss blir glad av det. Vi blir bara trötta på varandra.

Jag vill inte vara den som tjatar. Jag vill vara den som frågar hur dagen var.

Men när varje kväll börjar med läxan är det svårt att komma dit. Och jag tror inte att han tycker om det heller. Ingen vill bli påmind fem gånger om samma sak.

Det jag provade

Vi hade redan Skärmtid och familjedelning från Apple, och jag kunde sätta en gräns för spelen. Men en gräns säger bara hur länge. Den säger ingenting om läxan. Gränsen var densamma en dag när allt var gjort som en dag när ingenting var det. Och när tiden tog slut mitt i ett spel blev bråket om fem minuter till, inte om läxan.

Vi provade också en lista på kylskåpet. Den fungerade de första dagarna. Sedan blev den en lapp bland andra lappar. Listan kunde inte heller svara på det jag ville veta: är läxan gjord, och är den gjord ordentligt? Det fick jag fortfarande fråga om.

Jag försökte vara tydligare, och ibland strängare. Det hjälpte en kväll i taget, men aldrig längre än så.

Jag är inte emot skärmen. Spel och filmer är en del av hans vardag, och av min. Det jag ville var att läxan skulle komma först, utan att det blev en strid varje dag.

Det jag förstod

Till slut förstod jag att problemet inte var min son, och inte heller skärmen. Problemet var att allt hängde på mig. Jag var listan, påminnelsen, kontrollen och den som sa ja till spelen. Varje steg krävde att jag frågade, och varje fråga kändes som tjat för honom, också när den inte var menad så.

Barn vill veta vad som gäller. Vad ska göras i dag, och vad händer när det är gjort? Om de kan se det själva, utan att någon behöver fråga, behöver ingen tjata heller.

Därför skriver jag

Jag skriver det här för att jag tror att många känner igen sig. Om du också frågar samma sak varje kväll vet du hur det känns. Det betyder inte att något är fel på ditt barn, eller på dig. Det kan vara sättet vi frågar på som behöver ändras.

I nästa inlägg skriver jag om idén som kom ur det här: tänk om läxan stod i hans telefon, och spelen öppnades när jag hade sagt att den var klar.